Discography‎ > ‎Albums‎ > ‎Force Majeure‎ > ‎

Force Majeure Recensioner




7/10

[album, Katyusha]

Förlåt kära grannar, förlåt för de helvetiskt pumpande rytmerna som penetrerat era väggar, golv, tak och benstommar alltför länge nu. Förlåt för den dagliga… och nattliga… terrorn. Ni hör förmodligen bara rytmerna som tränger genom huskroppens betong, inte de simpla skräckscenarion om jordens undergång, våld, ondska och förstörelse som TraKKtors texter tar upp, och som vilket halvdant metalband som helst kunde ha skrivit. Men ni känner er nog lika störda och torterade ändå. Undertecknad erkänner: ja, jag har spelat Force Majeure lite för ofta, lite för högt och på direkt okristliga tider ibland. Jag förstår om ni hoppat jämfota av hat, om ni laddat älgstudsaren och tänkt hälsa på mig efter midnatt, om ni fått svårt att pedagogiskt förklara för, och hindra era barn ifrån, att spela EBM och aggrotech på skithög volym dygnet runt när den vuxne grannen under er gör det hela tiden. Jag kryper till korset och erkänner mina synder, kära grannar. Det var jag som drog upp volymen lite extra högt varenda gång ”Spitfire” kom som låt nummer sju, och det är trist att den fick er att spilla ut fredagsgroggen på mattan varje vecka. Det var jag som skrämde iväg den intresserade köparen av er lägenhet med låtar som ”Soothsayer” och ”Veil of thorns”, vilket tvingade er att bo kvar mot er vilja och utstå ännu mer TraKKtor. Men kära grannar, det var också jag som hjälpte er att somna om till lugna ”Thirteenth order”. Visserligen bara för att i nästa ögonblick vakna av en hjärtattack då avslutande remixen av ”Dancing with the devil” slog upp i skrevet på er som en knytnäve av ljud. Men se det positiva med alltihop: nu har ni ju fått höra en jättebra platta alldeles gratis och så många gånger att ni kan varenda låt utantill. Och inte har ni behövt välja skivor när ni haft fest och dansat med kompisarna heller. Inget ont som inte för något gott med sig. Sprickorna i väggar och handfat? Tja, de pengarna får ni kräva TraKKtor på. Det är inte mitt fel att sången är så distad att era inventarier spricker.





 
 
8/10

Värt den långa väntan

Det har tagit lång tid för svenska Trakktor att få ut sitt debutalbum “Force Majeure”, men nu är det äntligen här och få gånger tidigare har jag tyckt att det verkligen var värt att vänta på ett debutalbum som nu. Albumet innehåller influenser från storheter som Skinny Puppy och Front Line Assembly.

Bandet har verkligen lyckats med en nästan scenisk ljudbild som ger mig personligen rysningar i sin brillianta enkelhet. Det är även en av aspekterna som gör det här albumet till en sådan fullträff.

Enkelhet kombinerad med en känsla som är insvept i en slöja av rytmiskt pumpande. De inblandade i projektet har anpassat plattan väldigt väl och skapat en komposition av hela albumet som mer eller mindre gör den till en ultimat partyplatta för de av oss som gillar hårdare EBM.

Skivan inleds med “Pandora’s Box” som är en galen inledning och verkligen flaggar upp vad som skall komma. “Soothsayer” är kanske min egen favorit, även om det är svårt att välja bara en, då den kombinerar alla de influenser som jag vill ha i en låt medan låtar som “Spitfire” och “Extinction” är dansanta, med en klar glimt i ögonvrån och ett litet flin när Trakktor ger en liten känga och gliring till andra storheter i genren.

Den tidigare trion, som numera är en duo bestående av frontmannen och sångaren Pierre Maier och Jens Lagnekvist (efter Tobias Janssons avhopp nyligen) är ju verkligen inga nykomlingar på den elektroniska musikscenen. Bandet har spelat live ett stort antal gånger runtom i europa och keyboardisten Jens är även flitig i DJ-båsen på diverse synthklubbar under sitt alias DJ Conan.

Hela “Force Majeure” känns otroligt välkonstruerad och välgjord, vilket inte är så konstigt då bandet, enligt de själva, har konstruerat om albumet flera gånger innan man blivit helt nöjda med slutresultatet. Plattan  är ett sant nöje att lyssna på och den blir inte heller aldrig tråkig. Jag tycker den är allt jag vill ha på ett album; dansant, rolig på sina ställen, hård, snabb och oldschool.

Det här är precis i min smak och jag rekomenderar den varmt. Själv väntar jag redan ivrigt på mer då det är svårt att få nog av Trakktor.

// David Lysholm, ElektroSkull – Synthportalen

(med viss korrektur/komplettering av Jens Atterstrand)

 
 
 
8/10
 
 

TraKKtor – ”Force Majeure” (album)

Det tog tre år men så blev slutresultatet och jävligt bra rent ut sagt. ”Vad”, undrar ni. TraKKtors debutalbum ”Force Majeure” så klart svarar jag då.

Betyg: 8

Visst lyser influenserna från bland andra FLA och Skinny Puppy igenom lite här och var men det uppvägs å andra sidan av en snygg produktion där man inte har sparat på krutet någonstans. Som väntat vilar det en tung apokalyptisk känsla över skivan som är fylld med tunga beats, symfoniska strofer och distad sång. Till stor del är det också vad skivan har att erbjuda förutom den ambientdoftande ”Thirteenth Order”, det är dock inte till någon nackdel på något vis eftersom jag förväntar mig att TraKKtor ska vara ett ”fullt ös medvetslös”-band utan hämningar.

Tre år är rätt lång tid för att få fram en skiva men enligt uppgift har man arbetat sig igenom ett stort antal låtar innan man fick ihop ett första utkast till det som skulle bli ”Force majeure” och inte ens då var Pierre och Jens nöjda utan man reviderade skivan ytterligare två gånger innan man var 100 % nöjda. TraKKtor har dessutom startat ett eget skivbolag, Katyusha, som man ger ut ”Force Majeure” på.

”Force Majeure” är helt klart ett av sommarens mest givna köp och det enda jag saknar lite är låten ”Virus” som var den låt som fick mig att få upp ögonen och öppna öronen för TraKKtor.

 

Publicerad: 2011-06-14
Författare: Henrik Kanatidis

Skivrecension, TraKKtor, Force Majeure

Skrivet av Adam Hahne   
2011-06-24 08:58
Om TraKKtors skiva Force Majeure hade varit en film hade den helt klart varit en skräckfilm. Vokalen är läskigt förvriden och trummorna ondskefulla. Vi har här att göra med musik som skapats ur de mörkare sidorna av människans psyke.
Bandet startade som en duo bestående av Pierre Maier och Tobias Jansson för tio år sedan, de är de återigen en duo sedan Jens Lagnekvist (DJ Conan) kommit med och Tobias dragit sig tillbaka för att satsa på andra projekt.

TraKKtor spelar klassisk industrimusik och EBM, men de flörtar med mer svävande elektronisk musik som trance. De har inte sovit i historietimmen, bandet har tydliga influenser från Frontline Assembly och Skinny Puppy för att nämna några band. Trots det är TraKKtor ett band som också står på egna ben, ljudbilden är fräsch och de tillför något nytt i en genre som varit sparsamt utvecklad under sina trettio levnadsår.

Skivan jag håller i min hand är en påkostad produktion både ljudmässigt och i sin fysiska form, men så har de också jobbat i snart tre år med att färdigställa materialet. Bland låtarna sticker Final Fusion, Spitfire och Soothsayer ut som absoluta favoriter. Trummorna är lite mer direkta och basen går ännu lite djupare in i benmärgen på de här spåren. Sista spåret, (så när som på remixen av Dancing with the Devil) är en väl tilltagen låt tidsmässigt med sina nästan åtta minuter och den får jag en väldigt stark VNV Nation-känsla av. De hårdaste trummorna har här bytts ut mot mer av det nämnda svävande elektroniska ljudet och mässandet om en ny världsordning är inte helt olik VNV's nästan religiösa framtoning.

För att avsluta min inledande liknelse runt skräckfilm så vill jag bara förtydliga att jag hatar skräckfilmer men älskar upplevelsen som skivan förmedlar. Det är inte bara musik utan en sinnesstämning som kommer rätt i bröstet, som en kängprydd hästspark. Att jag valde att fira mitt 30-årskalas istället för att se dem spela på ElektroStat-festivalen i Oslo förra året framstår ännu som ett mysterium